Dagens inlägg får handla om min kärlek för abstrakt konst, abstrakt konst är enklast förklarat som ett icke konkret objekt som variera ut efter åskådaren och dess uppfattning av konstnärens verk. För mig så måste den abstrakta konsten kittla sinnet, jag vill oftast först inte veta vad konstnären försöker förmedla, jag vill observera och se vad för uppfattning jag bildar mig, sen vill jag veta vad konstnärens tanke var.

Anledningen är att detta ger en inblick i konstnärens sinne och även i mitt, man får en liten uppfattning om vad han eller hon är för en person. Jag är till exempel en tjej av många kontraster, mina abstrakta verk innehåller därför alltid en hel symfoni av färger som ska ”skära sig”, men som inte gör det. Skönhet i enkelhet, ett begrepp jag kommer att återkomma till många fler gånger.

Abstrakt konst tilltalar verkligen inte alla, men dessa tavlor kan ändå vara något för ett brett spektrum av åskådare, eftersom de blir unika och har en del olika kategorier, tavlorma blir unika av åskådarens uppfattning som bottnar i hans eller hennes uppväxt och nuvarande livssituation, och av konstnärens dåvarande sinnesställning.

Jag skulle nog kunna spendera metervis med rader med att fördjupa mig i hur psykologi och kreativt tänkande omfamnar varandra ^^ Men nej.

Två helt klara favoriter inom den abstrakta konsten är Fauvism och kubism, båda ger sig på färgens frigörelse, och jag älskar färger, färg är vad som ger tanken liv<3

När jag tänker efter så förklarar detta min fascination av vincent van gogh och Picasso . .. ^^ Genier enligt mig.

Här följer två verk av Picasso, Trois femme och weeping woman, båda visar hur han med enbart färg och kontraster förmedlar djupa komplexa känslor, av närhet, sorg, förtvivlan och värme.

 (Trois femme av Picasso.)

 (Weeping woman av Picasso.)

Det blir svårt för mig att välja en favorit av dessa två, båda gör så min hjärna omedelbart registrerar starka vackra sårbara känslor. Närheten i Trois Femme , den mjuka ömma värmen av dessa tre till synes självsäkra vilande men poserande figurer. Oj, det är verkligen ögongodis. Sen den förtvivlade gråtande kvinnan, dom skarpa kanterna med den kalla blå och hårda svarta, han får till och med den oftast så varma orangea att ta en mer svalare ton, även dom gula färgerna förstärker sorgen i hennes ansikte. Den blir så självklar, så öppen och så stark att titta på. Jag kan inte låtabli att tänka, "så där ser nog sorgen ut om man satte en människa på känslan".. ..

//Becca